rhythmsforpenguins

visste inte vad som hände. men innan det hände visste jag. så fruktansvärt dumt att jag fastnar i det.
jag gör som alla andra, först. sen brister min hjärna ut i tankekavalkad som jag med hela min själ vill strypa. kan inte för mitt liv förstå varför jag låter det komma till mig. gång på gång, på gång. på gång. PÅ GÅNG. varför?

alltid har jag mitt lugn att tillförtro. - istället, skrämmer jag mig själv genom att tänka på saker jag aldrig vill tänka på. snällt? inte det minsta.

saker jag gör vardagligen blir plötsligt väldigt svåra att utföra och dagarnas alla timmar är fyllda med ångest. vart är mitt vanliga jag? olivia efterlyser olivia.

lägger alla mina vakna timmar åt att oroa mig över världsliga ting som händer i livet och som jag alltid har varit med om. (vill slå mig ut ur den hemska pansarbubblan jag befinner mig i) saknar kraft. har för svaga armar.

söker positivitet. hittar den i mellanåt, skönt när det släpper. vill aldrig mer att jag ska påminna mig själv. gör det gång på gång. men nu. nu är det tamigfan helt jävla slut. över. ended. finito. skjut mig om jag har fel.